Honom jag inte kan få

Han gör mig alldeles svag den där mannen, honom jag inte kan få.

Vi sågs igår igen, videochattade. Det var längesen sist.
Han är så fin, och han tycker jag är så fin och vi blir helt konstiga och stumma.
Bara sitter och tittar på varandra. Skriver något om hur fin den andre är. Sen fortsätter vi titta på varandra.

Jag får en varm känsla inombords och det pirrar lite överallt.
Ser på honom att han knappast är opåverkad. Ser att jag berör honom. Blir blyg.

Vi är i en bubbla. Vår bubbla. Den är härlig att vara i, men den är inte verklig.

Han skriver saker jag vill höra, som ingen av de dejter jag haft det senaste året har varit i närheten av att uttrycka. Jag är utsvulten på sådant så jag suger åt mig som en svamp, tar ett djupt andetag, blundar och det känns plötsligt så bra att vara jag.

Jag är en torsk på den bekräftelse han ger mig. Jag blir clean ett tag, sen tar jag återfall.

Vi skickar sms ibland. Driver varandra till vansinne med små meningar fullspäckade av åtrå. Vi rings ibland också och får utlopp för åtrån, han känns nära då när jag hör hans röst.

Det hela går i perioder. Ibland slutar vår kontakt med gråt eller ilska. Det är jag som provocerar fram det, eftersom det alltid kommer till att jag inte kan nöja mig med bara detta.

Vill ha mer än en bubbla.
Vill ha verklighet.