Lite information!

Blev väldigt glad när jag läste Cissi Wallins metrokolumn där hon skriver om sina panikångestattacker. Jag tror att många inte riktigt förstår vad det innebär att ha olika problem med ångest därför blir jag glad när folk - speciellt kända eller offentliga människor - vågar prata om det.

Även om min blogg är tänkt att vara en anonym blogg (trots att man nog kan lista ut vem jag är och hitta hit om man verkligen vill haha) så tänkte jag ta mitt ansvar och berätta lite hur det kan kännas när man har ångest och panikångest. Jag vill inte skriva om det för att fixera mig vid det, eller förstora upp något utan mer för att informera om det och bidra till lite ökad kunskap och förståelse om jag kan.

Det Cissi beskriver är alltså panikångest som är en ganska kortvarig,(varar sällan längre än en halvtimme) intensiv och hemsk typ av ångest. Det är samma känsla man upplever när man utsatts för en allvarlig fara och kroppen gör sig redo att fly. Hjärtverksamheten ökar, man andas häftigare och kan börja svettas och uppleva känsla av att kvävas. Det är vanligt att man uppsöker läkare första gången man är med om detta i tron att man håller på att dö eller har en hjärtattack.

Jag har upplevt lätt panikartad ångest några gånger men min ångest har annars mer varit kopplad till stress eller depression. När det var som värst för ca 5 år sen, klarade jag inte av att gå ut eller träffa folk eftersom jag hade så mycket mörka och negativa tankar och inte kunde tro att folk ville mig väl. Jag kände mig fullständigt värdelös jämfört med alla andra och det gjorde det liksom omöjligt att umgås med folk på ett normalt sätt.

Nu upplever jag ångest ganska sporadiskt. När jag upplever den starkt så är det som ett tryck över bröstet och en mörk dimmig känsla. Jag kan inte tänka klart eller logiskt riktigt när jag är i denna känsla. Jag tror på fullt allvar att allt jag byggt upp omkring mig kommer att falla samman, jag kommer inte lyckas med det jag måste eller vill utan allt kommer att gå åt helvete. Den känslan kan hålla i sig ett par timmar, men som tur är så kommer jag ur den på någon dag nu. Antagligen för att jag vågar prata om den med folk och bena ut tankarna, dissekera dem och förstå att de inte är riktigt logiska eller sanna.

Det vanligaste misstagen jag tror folk gör när det handlar om att bemöta någon som har ångest eller depression är att ta det för något det inte är. Det går inte att tro att personen kan "rycka upp sig" eller att det hjälper att göra saker man kan göra när man är "lite deppig". Ångest och depression har inte med viljestyrka eller om man är en svag eller stark person att göra! Det behöver inte ha någon logisk förklaring. Det är mycket viktigt att komma ihåg detta när man har att göra med en person som går igenom det. Det man kan göra är att finnas där och lyssna men säg för guds skull inte något i stil med: "kom igen nu, ryck upp dig!".

Jag tror inte på att förhärliga ångest eller göra den vacker..men jag förstår att man väljer att göra det och att man kan göra konst i och av sina mörka perioder. Jag tror många konstnärer, författare och musiker gör det för att om man inte gjorde det så skulle det inte finnas någon som helst mening med ångesten. Att göra något vackert av den, det är på något sätt att se ett ljus i tunneln.